Vem är vem?
Alla heter ju James.
Med gamle herr Dickson avses James Dickson (1784-1855). Han var bror till Robert Dickson och grundade firman James Dickson & Co. Tillsammans med hustrun Eleonora (född Bagge) fick han sönerna James Jameson och Oscar. Han erhöll burskap i Göteborg 1810 och var ledare för firma James Dickson & Co från 1816 fram till sin död 1855. Han var vidare kommitterad för underhandling om statslån 1818; medlem av direktionen för segelfart på Göta älv 1824-1838; huvudman för Göteborgs sparbank 1829-1833; ledamot av Göteborgs sundhetsnämnd 1830; fick titeln kommersråd 1837 och var ledamot av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1837-1848.
Året efter ankomsten till Göteborg upptogs han i stadens handelssocietet och specialiserade sig då på export av trävaror. Returfrakterna bestod huvudsakligen av engelska tyger och garner av bomull.
Mellan åren 1819 och 1825 förvärvade han andelar i det som skulle bli Värmlands största sågverk, Dejefors-Forshaga, men hade redan innan dess övertagit arrendet på en såg vid fallen i Trollhättan. År 1844 ropade han in det stora Edsvalla bruk.
Förutom omfattande inköp av skog, gjordes också stora förvärv i bland annat Klar- och Norsälvens vattensystem, vilket skapade goda möjligheter att utveckla järnhanteringen. Han lät också anlägga en privat bruksbana (den första i Värmland) för virke och järn mellan Deje och Forshaga. Enligt uppgift lär försågningen bara vid Dejefors kring seklets mittha uppgått till 1 900 timmer per dygn.
Omräknat i plankor och brädor utifrån samma måttstock som de samtida Dicksonska sågverken i Norrland, skulle Dejefors tillverkat något mer uppsågat virke än vad hela Värmland i genomsnitt exporterade per år under 1850-talets senare hälft (uppemot 190 000 tolfter).
Parallellt med att bygga upp den värmländska trävarurörelsen startade han en norrländsk dito genom att överta, eller köpa, sågverk, varv och lastageplats vid Ljungan (Matfors och Svartvik) 1826-1832, vid Urnan (Baggböle, Holmsund) 1838, vid Gide- och Husumälvama i norra Ångermanland (Husum) 1838 och vid Ljusnan (Sandame, Askesta) 1852. Sista gången kommersrådet James Dickson besökte de norrländska anläggningarna var 1847, men han arbetade vidare fram till sin död och har kallats ”den ledande, uppfinnande tanken i allt”. Framsyntheten innebar även att han kunde bidra med de för den industriella revolutionen så viktiga tekniska framstegen som införandet av lancashiresmide, kolade sågavfall, organiserande av vänertransporter m m.
Han ansågs vara gästfri och generös vid insamlingar och kungabesök. I slutet av sin levnad blev han, kanske tack vare sitt stora intresse för klassisk engelsk litteratur, medlem i Vetenskaps- och Vitterhets-
akademin.
Med herr Dickson avses James Jameson Dickson (1815-1885), som var son till James Dickson (se ovan) och gift med Eleonore (född Willerding). Tillsammans hade de barnen James Fredrik, Caroline, Axel och Beatrice. Han beskrivs ofta som affärsman och mecenat.
Som ung studerade han vid Göteborgs handelsinstitut (1827-31) och vid Uppsala universitet (1831-33). Mellan åren 1833 och 1837 var han kontorist hos James Dickson & Co i Göteborg, och hos James Dicksons bror Peter Dickson i London 1837-1840. Han erhöll burskap i Göteborg 1839 och var föreståndare för Dickson Brothers i London 1840-1847; bolagsman 1840; ledamot av Borger-
skapets äldste i Göteborg 1848-1862, ledamot och ordförande i fattigvårdsstyrelsen 1848-1865; i stadsfullmäktige 1863-1868, ordförande i gatu- och vägförvaltningen 1867-1872, i Bergslagens järnvägs-aktiebolag 1872-1883; ledamot av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863- 1885; ledamot av styrelserna för Göteborgs museum 1861-1885, och för Willinska slöjdskolan, Småbarnsskolorna, Praktiska hushållsskolan samt Chalmerska slöjdskolan (1864 -1885).
Efter sin grundläggande kommersiella och akademiska utbildning i Göteborg och Uppsala började han vid 21 års ålder arbeta hos farbrodern Peter Dicksons trävaruagentur i London. År 1840 övertog han agenturen under firma Dickson Brothers, ett filialföretag som fanns kvar tills huvudfirman upplöstes vid sekelskiftet. Han arbetade där som försäljningschef och lyckades redan då lägga grunden till det ”enastående anseende”, som han senare sägs ha förvärvat på Göteborgsbörsen.
Efter 10 år i London kallades han 1853 hem till moderfirman i Göteborg. Efter faderns död 1855 tog hans bror Oscar alltmer på sig rollen som firmans ansikte utåt, vilket gjorde att James Jameson fick – om än frivilligt – en mer underordnad position. Erfarenheten från arbetet i London i kombination med sin ”moraliska fläcklöshet” gjorde att James Jameson i för företaget kritiska situationer fick vara firmans ”goda namn” utåt. Hans goda anseende avspeglade sig även i mängden av offentliga uppdrag. På det hela taget ansågs han att vara en mer ”betydande personlighet” än sin bror Oscar.
James Jameson förefaller också att ha haft betydligt större fallenhet för ”filantropiskt och kommunalt arbete”. Inte minst påverkad av sin varmt religiösa hustru, ägnade han sig därför tidigt åt hemstadens fattigvård och bildnings- väsen, församlings- och kommunalförvaltning. Så småningom kom han till och med att anses vara något av Göteborgs ”förste medborgare”, dock utan att själv ha eftersträvat detta.
Ytterligare ett tecken på sin relativt tillbakadragna personlighet är kanske att han – till skillnad från de flesta av stadens övriga ”köpmansfurstar” – valde att bosätta sig en bit utanför staden; på Överås i Örgryte. Huset, som har beskrivits som en ”villa i slottsstil”, blev trots sitt avskilda läge något av en medelpunkt för stadens societetsliv. Tack vare otaliga donationer medverkade han till bildningen av stadens invånare, bland annat genom att donera mellan 20- och 30 000 bokvolymer till det bibliotek som så småningom skulle bli Göteborgs stadsbibliotek. Även om hans välgörenhet har beskrivits som
varande ”utan motstycke i landet”, var donationerna ofta anonyma; ”… blott gåvans ansenliga belopp lät då ana, varifrån den kommit.” I mecenatskapet ingick också underhåll till konstnärer och vetenskapsmän, och till fattiga och ensamma och sjuka barn. Därtill var han behjälplig med badortsvistelser för obemedlade, pensionering av sjuka och ålderstigna tjänare, samt fonder för olika skoltyper och en välgörenhetsstiftelse i Örgryte församling.
Därtill valdes han till järnvägsbolaget Bergslagsbanans ordförande, 1872-1883, och lär under femtio mils vandring 1873 personligen ha stakat ut linjens sträckning, och sedan steg för steg både tryggat finansieringen och genomförandet av de olika etapperna. Tyvärr gick handelskompaniet till sist omkull, och det dröjde sedan ett par årtionden innan banan gick med vinst.
Med unge herr Dickson avses James Fredrik Dickson (1844-1898). Han var gift med sin kusin Blanche Dickson, som efter hans död lät bygga klart nuvarande Tjolöholms slott. Tillsammans fick de dottern Blanche. Förutom grosshandlare och köpman, blev han år 1894 även hovstallmästare hos kung Oscar II.
Efter studier vid läroanstalten Eton i England arbetade under några år på firman James Dickson & Co. År 1868 reste han sedan till Indien, där han vistades i ungefär ett år. Vid hemkomsten blev han delägare i James Dickson & Co. Med sig hem från resan till Indien hade han – förutom bland annat ett tigerhuvud och dyra inventarier – även en större mängd hasch, vilket under avsevärd tid kom att prägla hans sociala liv. Genom sin förkärlek för att blanda hasch i gästernas vinglas, men även för att servera ”curry- puddingar” och bjuda sina gäster på cigaretter med hasch i, ställde han gärna till med skandaler i göteborgssocieteten. Hans fester har beskrivits som våldsamma, och vid flera tillfällen lär hans bekanta ha upplevt sig förgiftade av det som serverades i samband med de middagar han bjöd in till. Sanningen är väl att vissa lät sig väl smaka av de goda vinerna – med eller utan tillsatt hasch i glasen – medan andra blev överrumplade och därför inte alls uppskattade de drastiska effekterna. Till den grupp som utsattes för hans practical jokes hörde framför allt städade och ordentliga gäster, som dessutom ofta var måttlighetsivrare.
James Fredrik Dickson ansågs dock vara mycket skicklig i affärer och därtill ha ett förvånansvärt gott omdöme när det gällde alla de olika grenar som ingick i firmans omfattande affärsverksamhet i det brittiska imperiet. Han ansågs även vara en sportsman med god fysik, och lär som ung dessutom ha varit en duktig simmare. Redan tidigt var han också en skicklig ryttare, och det stora hästintresset kom sedan att allt mer prägla hans liv. Jakt var ett annat av hans nöjen. Framför allt jagades hare och rapphöns och de flesta av jakterna var förlagda till Onsala och några av öarna utanför halvön. Till de prominenta gäster som bjöds in till dessa hörde bland annat kronprinsen och kung Oscar II. Vid sin fars bortgång 1885 ärvde James Fredrik Dickson en gigantisk förmögenhet. Redan innan dess levde han på mycket stor fot, men sannolikt ökade slöseriet ytterligare. Extravaganta kläder, värdefulla hästar, enorma mängder ut- sökta viner och konjaksbuteljer, exklusiva cigarrer (märkta med ”The Dickson”), sällsynta och ytterst värdefulla inventarier och därtill en fallenhet för spel och dobbel gjorde att han lyckades slösa bort enorma summor. Den årliga kostnaden för hushållet uppgick till över 80 000 riksdaler (motsvarar idag cirka 5 miljoner kronor), och inköpspriset för lagret av exklusiva viner ska ha motsvarat ett värde på mellan 80 000 och 100 000 riksdaler. Detta är också bakgrunden till att han främst gjort sig känd för våldsamma fester och överdådiga konsumtion, och att han bland annat kallats ”en magnifik kapitalförstörare”.
James Fredrik Dickson ansågs allmänt vara en synnerligen underhållande och trevlig middagsvärd, men festandet gick ofta överstyr vid de tillfällen då hustrun rest iväg. Vid hans så kallade ”nachspiel” i hemmet på Stora Nygatan kunde det gå mycket vilt till, inte minst på grund av hans säregna sinne för humor. Middagarna vid hans hustrus bortavaro förvandlas ofta till rena orgier, där gästerna i värsta fall kunde supas redlöst berusade för att sedan på egen hand nödgas ta sig hem på stadens gator i ett minst sagt bedrövligt skick. Den omfattande konsumtionen av vin – ibland kombinerat med hasch – gav honom många ovänner, men blev också upphov till en rad underhållande anekdoter bland stadens invånare där de hjälplösa gästerna på olika sätt gjordes till åtlöje. Därtill var han känd för att vara snål och skrupelfri, och att ta ockerräntor vid utlåning av pengar. Hans affärsmetoder kunde vara mycket tveksamma och många kände sig lurade – vissa grund- lurade av honom. Några få lyckades han dessutom att ruinera. James Fredrik Dickson var ofta på resande fot och reste därtill gärna utomlands flera gånger per år, inte minst tack vare sina hästaffärer. Resorna till Norrland var dock inte särskilt många, trots att han var ansvarig för att montera ner ett flertal av de olika verksamheter som hans farfar, far, farbror och kusin under årtionden byggt upp genom firman James Dickson & Co. Eftervärldens epitet är många: Rumlare, ockrare, festprisse, hästkarl, hän- given spelare, köpman. För vissa konstnärligt lagda vänner blev James Fredrik Dickson mecenat, medan han för andra blev en mycket farlig affärsförbindelse. Hans liv kan väl närmast sammanfattas med häst och fest. Det utsvävande livet medförde att hans roll inom James Dickson & Co med tiden blev allt mer begränsad, men det hindrade inte att han i kontanta medel räknat tillhörde de rikaste i landet – om än också, till skillnad från sin farbror Oscar, en av de mest skuldsatta ().
År 1892 köpte han den slottsliknande herrgården Tjolöholm, där han skapade Sveriges största stuteri. Några år senare påbörjade han bygget av det nuvarande slottet, men på grund av en alltför tidig död 1898 fick det slutföras av hustrun Blanche. Bygget av Tjolöholms slott var klart först 1904.
(*) Göran Hägg: Svenska förmögenheter (Lind & Co, 2013)
Dessutom
Robert Dickson (1782-1858) var bror till gamle herr James Dickson, i vars firma James Dickson & Co han blev delägare 1816. Robert Dickson var mecenat, industrialist och grosshandlare, och är väl mest känd för att han och hans söner skänkte sammanlagt 330 000 riksdaler riksmynt till byggandet av arbetarbostäder i Haga och Majorna. Denna summa inkluderar de 100 000 riksdaler som han år 1856 donerade till arbetarbostäder för ”mindre bemedlade personer ur arbetarklassen”. Bostadsstiftelsen Robert Dicksons stiftelse bildades 1860 och kom så småningom att äga ett trettiotal fastigheter i Göteborg. Den är fortfarande aktiv och förvaltar cirka 900 lägenheter.
James Robertson Dickson (1810-1873) var son till Robert Dickson. På firman James Dickson & Co var han bokhållare mellan 1827 och 1836, men fick burskap som grosshandlare 1836 och arbetade sedan som chef för firmans verksamheter i Norrland fram till 1849. Mellan 1840 och 1858 var han dessutom bolagsman i firman. Därutöver var han styrelseledamot och direktör i Göteborgs Enskilda Bank, ledamot av handelsfullmäktige 1855-1861, styrelseordförande och direktör för Navigationsskolan 1861-1873 och ordförande i Handelsföreningen 1863-1869. Förutom flera andra ledande uppdrag i staden var han ledamot av stadsfullmäktige 1863-1866, av styrelsen för Göteborgs museum 1861-1864 samt ledamot av Göteborgs och Bohus läns landsting och dess förvaltningsutskott (källa: Wikipedia).
James R. Dickson var också donator till Dicksonska folkbiblioteket, Robert Dicksons stiftelse och Göteborgs museum, och blev ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1861.
För eftervärlden är han sannolikt mest känd som ”baggbölaren”. Detta efter en rättegång 1846, då han i Degerfors (idag: Vindeln) häradsrätt företrädde firman James Dickson & Co i samband med att firmans sågverk i Baggböle anklagades för att ha fällt betydligt fler träd än tillåtet på statens mark. Efter en friande dom även i Hovrätten landade ärendet så småningom hos Högsta Domstolen, där man fann sågverksägarna skyldiga. Men om företrädarna för firman gick värjemålsed om sin oskuld, skulle inte domen träda i kraft. Sedan James Dickson i juni 1850 gått ed på att vare sig han eller någon annan givit order om den överavverkning som skett på statens mark gick sågverksägarna fria.
Baggböleri blev med tiden synonymt med att göra åverkan på kronans skog och att olovligen avverka skog på statens mark, och senare även med att skogsbolagen med ohederliga metoder eller till underpriser, köper timmer och privata skogsfastigheter. Han ansågs ha hårda nypor och har med tiden – tillsammans med Oscar Dickson – kommit att kallas både träpatron och baggbölare.
Sågen vid Baggböle var vid den här tiden det enda större sågverket vid Umeälven. I byn Baggböle lät James R. Dickson uppföra Baggböle herrgård, ett 500 kvm stort hus i två våningar byggt i empirstil. Herrgårdsbyggnaden står kvar än idag, men av de ekonomibyggnader, stall, trädgårdar, skola, två flyglar och lika många lusthus samt kägelbanan som ursprungligen hörde till herrgården återstår endast delar. När verksamheten i Baggböle avvecklats förföll hela anläggningen där ungefär 170 man en gång i tiden arbetade. Dock har en av de stora gamla ramsågarna räddats till eftervärlden och visas i fungerande skick.
Oscar Dickson (1823-1897) var son till James Dickson och således bror till James Jameson Dickson. Han var grosshandlare, affärsman, träpatron, donator och så småningom även svensk friherre. År 1857 gifte han sig med Marika (född von Rosen). Han sägs ha haft ett vidlyftigt nöjesliv i sin ungdom, men även en mycket god fysik och blev snart intresserad av jakt och friluftsliv. Han ansågs också ha ett utpräglat ordningssinne, vara rastlös och framsynt samt att ha mycket hög arbetsmoral men hårda nypor i affärer.
Efter studier vid Klügmanns handels- akademi i Lybeck 1839-1841 och Göteborgs handelsinstitut 1841, tjänstgjorde han på firma James Dickson & Co i Göteborg 1841-1846, på Dickson Brothers i London 1846-1847 och därefter som disponent över de Dicksonska verken och skogsegendomarna i Norrland 1847-1855. År 1850 fick han burskap som grosshandlare och blev då delägare i sin fars firma, men hade alltså redan dessförinnan styrande poster i familjefirman.
Efter att först ha varit underordnad sin äldre kusin, James R. Dickson, vid de norrländska verken efterträdde han denne som chef år 1850. Efter faderns död 1855 flyttade Oscar Dickson tillbaka till Göteborg, där han övertog högsta ledningen för hela det stora företaget. En position som han behöll i drygt fyrtio år. Strax efter sitt tillträde avvecklade han firmans affärer i Värmland, och mot slutet av sitt liv påbörjades en liknande process i Norrland; en process som fullföljdes efter hans död 1897, med god hjälp av brorsonen James Fredrik.
Återflytten till Göteborg 1855 innebar att Oscar Dickson blev en framträdande person i staden, bland annat som ledamot av Göteborgs drätselkommission 1861, ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1868, ledamot av drätselkammaren 1864, ordförande i sundhetsnämnden i Göteborg 1873 och ledamot av styrelsen för Göteborgs sjukhem 1872-1884 samt ledamot av styrelsen för Göteborgs museum 1861-1882. Han var bland annat också en förgrundsfigur vid grundandet av Skandinavisk Kredit AB i Göteborg 1863, ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1871, ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-samhället i Göteborg 1872; hedersledamot 1877 av Fysiografiska Sällskapet i Lund 1875 och av Kungliga Vetenskapsakademien 1878. Dessutom promoverades han till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1877. År 1862 flyttade Oscar Dickson till sitt, för sin tid oerhört exklusiva, nybyggda hus på 928 kvm – Dicksonska palatset – vid Trädgårdsföreningen i Göteborg. År 1880 adlades han till friherre, men upp-höjdes som den siste i Sverige i friherrligt stånd 1885 och kunde därefter titulera sig baron. Han fick även flera utländska ordnar, medaljer från Svenska jägarförbundet och Svenska segelsällskapet samt Vega-medaljen. En av orsakerna till de många utmärkelserna var naturligtvis att han gav ansenliga ekonomiska bidrag till olika vetenskapliga forskningsresor, bland annat A. E. Nordenskiölds expeditioner, Svenska Spets-bergenexpeditionen 1868, Svenska Grönlandsexpeditionen 1870, Svenska Spetsbergenexpeditionen 1872–1873 och att han bekostade en tredjedel av Vegaexpeditionen samt Asien-Europas första kringsegling 1878-1880 samt hela A. E. Nordenskiölds Svenska Grönlandsexpedition 1883 och S.A. Andrée 1896 och 1897. Hans intresse gällde även andra trakter än polarområdet, vilket visade sig genom till exempel hans stora bidrag till Sven Berggrens botaniska forskningar på Nya Zeeland, Per Duséns i Kamerun och Otto Nordenskjölds i Eldslandet, liksom att han även frikostigt stödde Artur Hazelius (Skansen och Nordiska museet) och Göteborgs museum. En pikant detalj är att han 1896 därtill donerade 400 000 kronor till Skaraborgs läns hushållningssällskap för uppförandet av ett slakthus för export av svenskt kött. Efter Oscar Dickson har uppkallats Dickson Bay, Dicksons land, Dicksons glaciär och Kap Dickson på Spetsbergen, Dickson-ön och orten Dickson vid Jenisejs mynning, Dicksonsjön i Patagonien samt flera växtfossil, av vilka ett fossilt brödfruktträd från Grönlands kritlager (Artocarpus Dicksoni) sannolikt är det mest anmärkningsvärda.
Tack vare firma James Dickson & Co och enskilda markinnehav var familjen Dickson en av Sveriges största markägare. Oscar Dickson var mycket jakt- och fiskeintresserad och hade ett eget jaktslott, Bokedalen i Jonsered, och bedrev ett fasaneri på Visingsö med över 4 000 fåglar. År 1893 räknades Dickson som Sveriges störste enskilda jaktmarksinnehavare med över 30 000 tunnland i trakterna av Storlien, där han låtit uppföra Rensjösäterns jaktvilla. Han ägde bland annat också jakträttigheter runt sin stora egendom
Almnäs slott utanför Hjo och vid godset Skeppsta i Södermanland. Dickson var en ofta sedd gäst hos dåvarande prinsen av Wales under hans jakter vid Sandringham och i Skottland. I september 1885 deltog också prinsen av Wales i två älgjakter, som ordnades av Oscar Dickson på godset Skeppsta, där även kronprinsen och prins Eugen deltog.
I Ätran i Falkenberg hade han dessutom ett 30-årskontrakt som gällde den kanske bästa laxsträckan, den mellan Herting och mynningen. All lax de fångade där skulle dock tillfalla stadens invånare. Under en period på 1870-talet var han också engagerad i en stor laxodling strax utanför Falkenberg.
Det sägs att hans besök på firmans egna industriella anläggningar var få, men att han vid dessa lika sällsynta som kortvariga tillfällen – till skillnad från sin bror James Jameson – gärna omgav sig med en ”halvfurstlig nimbus”, som bland annat tog sig uttryck i blåsorkestrar, utlagda mattor, hälsningsceremonier och mängder med flaggor.
Under Oscar Dicksons tid som ansvarig för James Dickson & Co stod firmans företrädare i norr år 1867 ännu en gång inför rätta för att Baggböle sågverk låtit göra stora olovliga avverkningar på kronans skogar. Svensk press bevakade rättegångarna noggrant och kritiken mot Oscar Dickson, som dock inte själv närvarade vid rättegångarna, var mycket hård. James Dickson & Co friades återigen genom värjemålsed och i samband med detta myntades begreppet baggböleri. Det förefaller som att Oscar Dicksons sätt att hantera verksamheten i norr inte alltid uppskattades av brodern James Jameson, som absolut inte ville se sitt goda namn och rykte fläckas ner.
Oscar Dickson, även kallad patronernas patron, var inte bara en vida känd industriman, utan odlade som den penningfurste han var (under en period var Oscar Dickson den rikaste privatpersonen i Sverige) också sina politiska, kulturella och sociala ambitioner. Detta resulterade inte bara i att han blev internationellt känd för att befrämja vetenskap, utan också för att han tog del av viktiga avgörandet rörande politik och att han hade god kontakt med både det svenska och det engelska kungahuset.
Källa: Riksarkivet (W. Carlgren)